Helg

I går hade jag efterlängtat besök av några goda stickvänner. Så mysigt! Jag träffar dem alldeles för sällan nu när jag inte går på stickcafé som förr. Att jag inte gör det är helt mitt eget val, det kostar ofta mer än det smakar (och nu menar jag inte i pengar) eftersom kvällarna inte är den roligaste tiden att dra ner lilla N på stan. Och nej, lilla N vill fortfarande inte ha något annat än mammas bröst på kvällarna så trots välvillig sambo funkar det inte att jag ger mig iväg själv.
Jag tänker dock att detta är en kort period i livet, så det får vara som det är. Ja, och så håller jag tummarna för att stickcaféerna finns kvar när jag är ute ur bebisbubblan igen.

Hur som helst var det trevligt att ses, och lilla N var på lika gott humör som sin mamma, vilket bådar gott för framtiden. Jag satte äntligen (där var det igen) saxen i hakbandet till Aviatrixmössan. Den används flitigt, men hakbandet har töjts ut och blivit för långt trots att jag gjorde det kortare än i beskrivningen. Nu är det avkortat en bit, och nya knapphål ditsatta. Perfekt.

Fick också den sista biten tyg till nästa sömnadsprojekt tillklippt under eftermiddagen. Sent på kvällen när jag lagt lilla N satte jag fart med en klänning i finecordmanchsester. Jag hann nästan gasa på med första sidsömmen innan det slog mig: Attans, det här är ju inte trikå, jag måste ju kasta alla kanter först.

Är inte detta det tråkigaste som finns? Är det någon som har något knep så man slipper? Och varför lyckas jag inte få zigzagskanten slät och fin? På just manchester går det ju an, men på tunnare tyger drar kanten ofta ihop sig när man kastar. Hur gör ni då? Använder trestegszigzag? Ojoj, jag skulle verkligen behöva (och vilja) gå en grundkurs i sömnad.


Nåväl. Jag kom en liten bit på väg med klänningen i går, blev bara avbruten ett par gånger. Undrar när jag kan köra nästa race. Jag vill nuuuuu!