måndag, augusti 04, 2008

Till Elisabeth

Jag har mist en kär vän och hur jag än försöker så räcker orden inte riktigt till för det jag vill säga. Mitt i allt det svåra känner jag en stor tacksamhet för att du funnits, och genom det du gett mig, också kommer att fortsätta finnas i mitt liv.


Tack för allt du lärt mig.
Tack för den värme och kärlek du spridit.
Tack för alla skratt och alla tårar.
Tack för stickloven i myskläder.
Tack för all kanel och all Kool Aid vi delat.
Tack för Pjuklarven med sitt kärleksbudskap. Måtte han och hans likar föröka sig och sprida sig över jorden.


Som du brukade säga, Elisabeth, "Tack för att jag fick dela den här stunden med dig."

2 kommentarer:

Anonym sa...

Å, så jobbigt att mista en kär vän. Fint skrivet av dig !

Ledsen Malin sa...

Man fattar inte, vi är många som lärt känna Elisabeth genom Linköping knitters, man blir arg och förtvivlad när man inser hur skört livet är.