Tack för gratulationerna!
Ja, nu har vi alltså gift oss, lilla Ns pappa och jag. Det kändes egentligen väldigt självklart, eftersom vi ju redan valt varandra. Beslutet att gifta sig är i mina ögon dessutom ett mycket mindre beslut än beslutet att skaffa barn tillsammans. Bröllopet blev på vårt eget vis, en borgerlig vigsel i vackra Vadstena med bara barnen och en fotograferande vän närvarande.Sedan åkte vi på en minibröllopsresa och bodde jättefint på Amalias hus i Gränna, medan lilla N fick sova hos mormor och morfar. (Första natten sedan hon föddes som jag inte väckts av någon som bara vill åt mina bröst för övrigt. Haha.) Jag är så nöjd med hela arrangemanget! Nu ska jag bara vänja mig vid mitt nya efternamn också, och med det där märkliga epitetet "Fru".
Men här på bloggen får jag fortsätta vara fröken iaf, för det är ju vad jag snart kommer att vara hela dagarna igen!
8 kommentarer:
Det låter mysigt! Jag är så glad för er skull. Och lyxigt att sova ensamma...
Jag tycker det är skönt att vara gift och höra ihop, det märks särskilt med samma namn. Och har man barn så känns äktenskapet som en trygg famn för det (även om det inte behöver bli så i praktiken). Äktenskapet är större än dagsformen på relationen, liksom.
Guu så trög jag är!! förra inlägget tyckte jag var konstigt men nu förstår jag. GRATTIS det är skönt att vara gift. Har varit det sedan 1989 och trivs fortfarande som fru.
Vad roligt! Stort grattis!!! :-)
Grattis!
jättestort grattis och lycka till i framtiden.
Ett JÄTTE GRATTIS till er båda!
och lycka till.
Kram från Anita
Förresten, du kan ju köra på den tyska varianten där man staplar titlarna på varandra och kalla dig Fru Fröken Fräken... ? :)
stort grattis, om än sent!
låter som en ljuvlig dag, bra att ni gjorde som ni ville :)
Skicka en kommentar