Vad är ett ord?

Så snart lilla N slår upp sina blå numera så fäster hon blicken på något, lyfter handen och frågar Ede? Tar man upp henne i famnen tittar hon på saker liksom med ett alldeles nytt intresse, och pekar med sitt lilla pekfinger åt ettförvisso ganska godtyckligt håll. Blicken är dock tydligt fäst på en tavla, köksklockan, pappas skjorta som hänger på tork eller kanske dörrhandtaget och samma fråga kommer: Ede?

Hela dagarna talar jag om att vi har fönster, lampor, gardiner, kylskåp (med en sköldpaddsmagnet och en mycket intressant sköldpaddsmagnetsfot), böcker, koppar, kuddar, tvätt, stolar, ljuslyktor, badanka, radio, elefanter och garn här hemma.Härom dagen var vi med Öppna förskolan på en spännande skogsutflykt och för varje trädstam och gren vi passerade sa lilla N "Ede?". En kväll hörde jag lilla N:s pappa tålmodigt svara: "Det är bokhyllan Bestå." Lilla N är outtröttlig och vill helst bli runtburen och förevisad saker hela dagarna.

Själv går jag här och funderar på när ett ord blir ett ord. Jag inser ju att lilla N inte alls formulerar "Vad är det?", utan helt enkelt bara gör ett ljud som får oss vuxna att reagera och svara. Ändå är det ju inte bara ett slumpmässigt ljud, för hon använder det medvetet när hon tittar på något, och bara om det finns någon i närheten som kan svara. (Iaf så vitt jag har märkt). Att det är en fråga hon ställer är tydligt på tonfallet (ni vet, frågar man något går tonen liksom upp på ett speciellt sätt) Så, när blir ett ord ett ord? När det låter som ett vedertaget ord? Eller när man kan kommunicera med hjälp av det?

Ede? En stolsdyna.

Ede? Kalljäst surdegsbröd.

Ede? Minibyxor i strl 50 till en bebis som kommer vilken dag som helst.