Velande

Nu har jag jobbat en vecka på mitt nya jobb och tycker det känns riktigt bra. Lite trött blir man ju förstås av allt det nya, men inte alls så trött som jag förväntat mig. Det kanske iofs har en del att göra med att vi hade en mycket behändig barngrupp förra veckan. Snart nog är det fullt hus och då får jag nog veta att jag lever igen. :-)

I fredagskväll plockade jag äntligen upp för knäpp-kanten till Helena-koftan och i lördags skulle jag, enligt avtal med mig själv, belöna mig själv med att lägga upp till en valfri ny stickning. Så himla härligt!

Men oj så svårt det blev. Plötsligt visste jag inte alls vad jag skulle sticka. En vintermössa till lilla N? En vacker spetssjal? Kanske ett par färgglada sockar? Ett par gosiga vantar? Ett hårddisksfodral?
Jag rotade runt bland mina garner, eftersom det brukar kunna råda bot på dylika frågeställningar, men nej, jag kunde inte bestämma mig. Jag hittade många fina garner, men inget som genast sa "Ta mig!" och inget som genast ropade "Jag vill bli en mössa!" eller "Jag vill bli en randig vante!" osv. Jag surfade Ravlery fram och tillbaka, jag bläddrade i mina stickböcker, men nej. Det finns bara alltför mycket att välja på!

Efter bollande med förstående, goda stickvänner (i synnerhet en) bestämde jag mig för att sticka ett par muddar medan jag fortsatte klura på andra projekt. Till sist lyckades jag även bestämma mig för ett muddmönster, så nu har jag börjat på ett par modifierade Spirogyra i Rowan Cotton.

Det känns så bra. Stickfriden är återställd och jag tror de blir fina. Extra fint är det att garnet är så mjukt och skönt och att jag fått det av en vän som trodde det passade mig. Tack, det gör det!