Strumpstickan länkade till
The Spoon Theory, och jag fick en flash back.
Nu var det rätt länge sedan jag pratade om skedar, men ett tag var det ett vardagsbegrepp :"Jag måste spara några skedar tills i morgon." eller "Mina skedar är slut."
Jag tycker det är ett så enkelt sätt att se på saken, och jag slapp säga "Jag vågar inte ta ut mig helt idag" eller "Jag orkar inte." vilket bara kändes som ynkligt gnäll. Är skedarna slut så är de. Så enkelt är det.
Även om min ork och energi numera är så otroligt mycket större lever jag fortfarande på samma sätt. Jag hushåller med energin, slösar ibland, sparar ibland, för att inte riskera att stå där och inse att någon eller något har snott min sista sked. Nu menar jag inte att man krampaktigt ska hålla fast vid varje sked, varje dag, då skulle ju livet bli outhärdligt tråkigt. Ibland gör jag förstås ändå av med skedar, för att jag så gärna vill, eller för att jag vill hjälpa någon annan och vet att det är jag som behöver ett bidrag i bestickslådan nästa gång.
För dig som lever med värk eller andra energitjuvar som inte syns och har svårt att få omgivningen att förstå kan jag rekommendera att du ger dem länken. Förstå dig fullt ut kan kanske aldrig en annan människa göra, men kanske kan hon förstå tillräckligt bra för att respektera hur du vill använda dina skedar.

Nu har jag förresten fått veta hur det blir med jobb i höst. Det blir en termin på annan förskola inom samma rektorsområde, men i samma omfattning som jag arbetar nu, dvs 75%. Det känns rätt okej. Senaste veckan när jag varit så trött har jag faktiskt varit lite tveksam till om mina skedar skulle räcka till att stanna kvar där jag är och jobba heltid.
Nu ska jag äta en sen frukost och i eftermiddag blir det en sväng till
Garnhärvans butik. Tjoho!