Mockasinkjol

Lilla N har fått ett par mockasiner. Ett par grå Barbapapamockasiner med grön kant. Jag blev smått lycklig över att vi hittade ett par som inte var rosa och hade Hello Kitty-tryck. Barpapapa kan jag leva med, Hello Kitty är jag däremot allergisk mot.

Mockasiner verkar praktiskt att ha över strumpbyxor, därav inköpet. Strumpbyxor funkar nämligen inte något vidare att krypa eller klättra eller springa omkring med lära gå-vagnen i. Tanken var att lilla N nu ska kunna använda någon klänning eller tunika med strumpbyxor till hösten.

När jag såg den där gröna kanten på mockasinerna kom jag genast att tänka på det gröna fordonstyget som jag hade liggande. Och på den gröna muddväven från Stoff och stil. Innan vi kommit hem från stan med mockasinerna hade jag en plan på en grön volangkjol klar. Dagen efter var även kjolen klar.

Jag ville att kjolen skulle vara kort så att den skulle vara krypvänlig. Nu ser jag dock att den ställer ut sig lite mer än beräknat och att den gott kunde varit ett par cm längre. Nåja. Jag tycker den blev lite rolig iaf. Flickig men inte sockersöt, liksom.

Hon är klar!

Helena är klar! Jag har valt att använda knappar och knapphål istället för knytband som i orginalutförandet. Efter att ha läst andras kommentarer om mönstret på Ravlery så har jag förlängt ärmarna något. Jag hoppas det var rätt beslut. Nu när jag tänker på det i efterhand känns det inte så, eftersom köpekläder ofta tenderar att vara lite långa i ärmarna till lilla N. Just nu är hela koftan lite för stor för henne så det är svårt att avgöra om armarna kommer växa i kapp ärmarna så att säga. Garnet är från Knit Picks och heter Comfy.

Annars stickar jag vidare på mina muddar. Mudd nummer två var nästan klar när jag insåg att jag stickat den betydligt lösare än den första, så nu har jag repat upp och börjat om.

Jag tror jag har ett nytt projekt på gång också. I helgen när jag besökte min LYS köpte jag en härva Lucca Fino i en fin brunmelerad nyans. Jag har nystat det och klappat lite på det och ska bara känna efter så att det är helt rätt innan jag lägger upp mina 311 maskor. 

Jo, och så har jag faktiskt sytt lite också, men det får jag visa en annan dag.

Nya vyer

Tar en rastpromenad med samma musik i öronen som för över ett år sedan och känner mig förflyttad tillbaka i tiden. Men vyerna är nya, och hemma finns hon kvar, skruttungen.

Velande

Nu har jag jobbat en vecka på mitt nya jobb och tycker det känns riktigt bra. Lite trött blir man ju förstås av allt det nya, men inte alls så trött som jag förväntat mig. Det kanske iofs har en del att göra med att vi hade en mycket behändig barngrupp förra veckan. Snart nog är det fullt hus och då får jag nog veta att jag lever igen. :-)

I fredagskväll plockade jag äntligen upp för knäpp-kanten till Helena-koftan och i lördags skulle jag, enligt avtal med mig själv, belöna mig själv med att lägga upp till en valfri ny stickning. Så himla härligt!

Men oj så svårt det blev. Plötsligt visste jag inte alls vad jag skulle sticka. En vintermössa till lilla N? En vacker spetssjal? Kanske ett par färgglada sockar? Ett par gosiga vantar? Ett hårddisksfodral?
Jag rotade runt bland mina garner, eftersom det brukar kunna råda bot på dylika frågeställningar, men nej, jag kunde inte bestämma mig. Jag hittade många fina garner, men inget som genast sa "Ta mig!" och inget som genast ropade "Jag vill bli en mössa!" eller "Jag vill bli en randig vante!" osv. Jag surfade Ravlery fram och tillbaka, jag bläddrade i mina stickböcker, men nej. Det finns bara alltför mycket att välja på!

Efter bollande med förstående, goda stickvänner (i synnerhet en) bestämde jag mig för att sticka ett par muddar medan jag fortsatte klura på andra projekt. Till sist lyckades jag även bestämma mig för ett muddmönster, så nu har jag börjat på ett par modifierade Spirogyra i Rowan Cotton.

Det känns så bra. Stickfriden är återställd och jag tror de blir fina. Extra fint är det att garnet är så mjukt och skönt och att jag fått det av en vän som trodde det passade mig. Tack, det gör det!

Dubbelstickning

Efter att ha tjänat mig väl i fyra år så började mitt gamla mobilfodral ge upp. Jag har dock länge velat prova dubbelstickning, så då passade det ju bra att sticka ett nytt fodral. En beskrivning på hur man gör finns förresten i Nina Sagulins bok "Sticka".

Jag använde lite rester av ombrégarn från Östergötlands ullspinneri, och blev återigen påmind om vilket trevligt garn det är. Vad gäller dubbelstickningen så var det roligt att testa tekniken. Framför allt var det spännande att se om det gick att öppna fodralet eller om jag gjort något misstag på vägen. (Om man har stickat en maska för mycket någonstans så sitter allt ihop och det inte går att vända ut "påsen" ) Detta är ju onekligen ett fiffigt sätt att sticka just fodral eftersom man slipper sy ihop något på slutet, men om man ska sticka något större skulle jag nog inte våga...

The end of an era eller nåt

Det blir så lite bloggat här nu att jag har dåligt samvete, både gentemot er, och mig själv. Jag vill ju så gärna hålla bloggen levande, men alltid är det något annat som pockar på den där stunden på kvällen när lilla N har somnat, så bloggande har blivit nedprioriterat. Nu har vi också haft ganska fullt upp med firande av både makens födelsedag och lilla Ns ettårsdag. Jo, och så var det ju det där med bröllopet också.

Ärligt talat har jag ju inte precis producerat en massa värt att blogga om heller, men i går bakade jag iaf några riktiga godiskakor så idag tänkte jag bjuda jag er om inte på kakorna så iaf på receptet. Kakorna är något slags blandning av kladdkaka och chokladbollar och innehåller inget mjöl så de passar utmärkt till de glutenallergiker som tål havre.

Chokladbollskakor

200g smält margarin eller 2 dl flytande margarin

6 dl havregryn

1 ägg

2 dl socker

1 msk vaniljsocker

1,5 msk kakao

ev. 1 msk kokt kaffe

ev. 1 msk punsch

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda havregrynen med det smälta margarinet och låt det stå ett par minuter. Vispa ägg och socker pösigt och rör sedan ner kakao, vaniljsocker och havregrynsblandningen. För en mer vuxen smak kan du sedan tillsätta lite kaffe och/eller punsch.

Klicka smeten i 12 muffinsformar och grädda ca 10 min.

På måndag börjar jag förresten att jobba, på en för mig ny förskola. Jag har allt både lite magpirr och allmän börja jobba-ångest, men det ska nog bli bra bara jag kommer igång. Lite konstigt känns det dock att jag som under ett helt års tid spenderat mina dagar med lilla N plötsligt inte ska göra det längre.

Nu ska jag dock inte tänka på det utan istället göra mig i ordning för att gå på bröllop. Det är en av mina fina stickvänner som gifter sig och efter lite diskussion med andra stickvänner tror jag minsann att jag ska ta med mig en stickning också. Det vore ju nästan oartigt att gå naken på bröllop, eller hur?!

Lilla N fyller 1 år i dag

Så stor hon är, vår tjej! Vi firar med att gunga lite i regnet. Kanske bakar vi något i em också om lilla klängrankan vill. Och ikväll blir det bad och plask, ty det har jag lovat.

FO - ett par röda små sockor

Här finns inte tid för så mycket hantverkande just nu, men sockorna till lilla N har jag fått klara. Alltid något.

Jag gillar färgställningen på det här garnet! Påminner mig om ett av Regias Kaffe Fasset-garn som jag stickat av tidigare. Anna skrev nyligen på sin blogg om hur svårt det är att fota ett objekt som inte ligger stilla. Jag kan inte annat än att hålla med...

Fröken Fru Fräken

Tack för gratulationerna!

Ja, nu har vi alltså gift oss, lilla Ns pappa och jag. Det kändes egentligen väldigt självklart, eftersom vi ju redan valt varandra. Beslutet att gifta sig är i mina ögon dessutom ett mycket mindre beslut än beslutet att skaffa barn tillsammans. Bröllopet blev på vårt eget vis, en borgerlig vigsel i vackra Vadstena med bara barnen och en fotograferande vän närvarande.Sedan åkte vi på en minibröllopsresa och bodde jättefint på Amalias hus i Gränna, medan lilla N fick sova hos mormor och morfar. (Första natten sedan hon föddes som jag inte väckts av någon som bara vill åt mina bröst för övrigt. Haha.)  Jag är så nöjd med hela arrangemanget! Nu ska jag bara vänja mig vid mitt nya efternamn också, och med det där märkliga epitetet "Fru".

Men här på bloggen får jag fortsätta vara fröken iaf, för det är ju vad jag snart kommer att vara hela dagarna igen!

Bilstickar lite och funderar på om även bloggen borde byta namn nu.

Hål i osten

Detta är vad som händer när man är på Maxi och försöker uppehålla sin hungriga dotter genom att låta henne hålla en ost.

Tyckte väl hon höll sig lite väl nöjd. Tänkte liksom inte på att hon har hela fyra tänder numera...

Dagen svalnar emot kvällen

Klockan är 20.45 och det är 32 grader varmt i skuggan på altanen där jag sitter. Luften står i princip stilla och det är verkligen otroligt varmt. Undrar hur lilla N ska kunna sova där uppe på övervåningen där det är ännu varmare. Ännu är babyvakten dock tyst (hoppas inte det betyder att lillan har tuppat av) så jag passar på att sticka några varv på sockan.

Jag håller nu på med tåminskningen och kom på en sak jag måste fråga er läsare om. Inte för att det spelar någon större roll i just socksammanhang, utan för att jag helt enkelt är nyfiken på hur ni tolkar en sådan här beskrivning. I den står att jag ska göra minskningar "vartannat varv 3 ggr och därefter varje varv 5 ggr".

Jag misstänker att ni då, precis som jag minskar på första varvet, tredje varvet och femte varvet och stickar utan minskningar på andra och fjärde varvet. Men hur gör ni med det sjätte varvet? Stickar utan minskningar eftersom det är det sista av "vartannat-varven" eller stickar minskningar eftersom det är det första av "varje varv-varven"?

Ett randigt litet rör

Efter att ha sett Ilsefin sticka på en härligt färgglad socka härom dagen kunde jag inte låta bli att lägga upp till en sockstickning själv. Satsar på sockor som ska passa lilla N i vinter.

Garnet är Fame, inhandlat på Göksäter förra sommaren. Idag hann jag sticka hälminskingen när lilla N för ovanlighetens skull sov så här gott i sin vagn:

Har hon sytt byxor nu igen?

Ja, det har hon. Egentligen skulle dessa sys i ett snyggt grönt återvunnet tyg  med vita prickar/ringar på. Dessvärre lade jag en mönsterdel spegelvänt så att jag fick avigan ut på ett halvt byxben, och tyget räckte inte för att klippa ett nytt. Synd, men eftersom jag ändå hade symaskinen framme och mönstret redo så fick det bli ett par i detta tyg som jag köpt från Stoff och stil för några år sedan.

Denna gång har jag breddat byxbenen lite längst ner och för att kunna göra det symmetriskt har jag sytt sidsömmar. Jag valde också resår istället för mudd i bensluten. Tanken var att få till lite mer puff i benen, men jag kunde gott ha tagit till ännu lite mer vidd. 

Annars har jag faktiskt stickat klart ärmarna på Helenakoftan. Den ser verkligen inte särskilt vacker ut på bild men i verkligheten är den riktigt söt. Återstår nu att sticka hals- och knäppkant samt att sy upp picotkanterna på ärmarna.

Jag har hopp om att den ska bli klar vilken sommar som helst. ;-)

Svalka

Vi har faktiskt varit och badat i dag, men det fick bli ett balkongbad också. Det är verkligen varmt här!

Test

Jodå, den fyller sin funktion iaf. Och den är tydligen sovvänlig också. Nu skulle jag bara önska mig en fungerande bil så skulle vi dra till badstranden vilken dag som helst.

Sommarblus med förhinder

Nu när solen gassar vill man ju gärna försöka skydda de små så gott det går. Jag tänkte jag skulle sy  en långärmad, men tunn, blus/skjorta som man kan ha tex på stranden, men även dra på över en kortärmad body när man är ute på andra äventyr om man får svårt att helt undvika solen.

Hittade ett mönster i Meedoms bok och ett tunt tyg som jag köpt från Stoff och Stil för länge sedan och satte igång.

Tur att jag fick äta nyplockade jordgubbar under tiden jag sydde för det var nog det enda som var roligt med detta projekt.

Halsringningen ska kantas (på insidan) med snedslå som man klipper av tyget, men det var stört omöjligt att sedan sticka ned den utan att tyget knölade sig. Jag sprättade och gjorde om minst tre gånger, men vad hjälpte det när snedslån helt enkelt inte gick att töja ut tillräckligt. Kanske gjorde tyget sitt till för att trilskas, det är nämligen en aning halt (antar att det innehåller någon del konstfiber).

Till sist gav jag upp och fick låta halsringningen vara som den var, trots att blusen fick en tendens till ståkrage. Min mor försökte snällt nog övertyga mig om att det var en fin detalj.

När jag dagen efter skulle prova blusen på lilla N så visade det sig att den inte gick att få över huvudet. Sprundet var för kort.  Det blev till att sprätta upp. Lyckades iaf förlänga sprundet utan att det såg allt för knasigt ut. 

Jag fick dock sy i en extra knapp eftersom ett så pass långt sprund gjorde att det blev en rejäl glipa i ryggen, vilket varken var snyggt eller särskilt praktiskt ur solskyddssynpunkt.

Nä, det här var inte det bästa jag gjort, och jag är inte ens säker på att den kommer användas särskilt mycket. Läste just i dag att tunna, vita tyger har en mycket lägre solskyddsfaktor än man skulle tro, ca spf 5.  Nåväl, jag har iaf lärt mig sy tränsknapphål. Alltid något.

Och som vanligt: Jag tar GÄRNA emot tips och knep när det gäller att sy fast snedslå eller kanta på annat sätt. Innan dess vågar jag mig knappast på att sy något mer i stumma tyger.

Lite live igen

Lilla N och jag är hemhemma ett tag igen. Det har blivit många turer hit det här året, men det gäller ju att passa på. Snart nog är hösten här och då är det inte bara mammaliv utan också frökenliv som gäller för mig igen. Idag har jag fått helt klart med tjänsten, så nu har jag en fast tjänst som förskollärare på en småbarnsavdelning. Det ska bli intressant, och utmanande, att jobba mer med de minsta barnen. Byta blöjor klarar jag utan problem (nåja, lilla N ålar omkring som en tok så HELT problemfritt är det inte) numera, men lite klurigare är det nog att hitta rätt nivå i den pedagogiska verksamheten när man inte jobbat så mycket med 1-3åringar. Jag har ju dock snart en egen ettåring att öva på så det ska väl ordna sig.

Min busunge är just nu är mera vild än tam, men hon är i alla fall vääääldigt glad över sin nya katt som min snälla moster sytt till henne.

Hon verkar trivas i fordonstunikan också. Tyget är ju jättemjukt och skönt och så tunt att det passar bra till sommarkläder. Undrar just om jag inte borde sy en tunika i det gröna fordonstyget också.

Färdiga fordon

I går sydde jag klart fordonstunikan. Jag utgick från samma mönster som till flodistunikan men kortade av det lite på längden och så bandkantade jag ärmsluten istället för att fålla dem. Ärmarna rynkade jag med framilonband (sådana där genomskinliga resårband) som sedan syddes in när jag bandkantade. Kanske hade det gått precis lika bra med rynktrådar, men jag ville testa hur detta fungerade, och jag tycker det blev bra.

Skippade knäppningen i raglansömmen denna gång. Den är visserligen oerhört praktisk, och även en rolig detalj, men eftersom jag hade ont om muddväv så var jag rädd att den inte skulle räcka. Dessutom får jag ju erkänna att jag tyckte det var svårt att få  till knäppningen riktigt snyggt.

Syr jag fler tunikor så ska jag ändra skärningen lite nedtill så att den avslutas rakare. Då hoppas jag att man slipper de två "flikar" som hänger ned lite längre på vardera sida när plagget kommer på.  Förstår ni hur jag menar? Känner ni igen fenomenet?

Innan förmiddagspromenaden idag bakade jag potatisbröd. Det var ett tag sedan jag bakade dem nu men åsynen av ett par kokta potatisar i kylen gav mig ett plötsligt sug. Det blev många till mig och några få utan salt och ägg och sesamfrön till lilla N.

Junisol

På promenad med barnvagnen passerar jag två andra barnvagnsförare. De är sminkade och piffade. Själv har jag matchat min mascara med några fläckar på tröjan. De talar om det vackra vädret. Så hör jag den ena mamman säga "Nu måste jag hem och putsa fönster." Det är då jag ler för mig själv. Ler och fortsätter min promenad i hundkexhav och junisol.