Att blogga förpliktigar. Inte kan man bara ha samma gamla inlägg liggande överst timme efter timme, dag efter dag, när ens uttråkade läsare längtar efter minsta lilla nyhet. Allra värst är det när jag inte ens lägger ut några nya bilder, så att ni får stirra på samma gamla stålmåttband från Biltema hela tiden. Detta står klart efter gårdagens stickcafé, då det stora problemet med ouppdaterade bloggar diskuterades.
Jag förstår er frustration. Jag är en av er. Jag försöker också provocera fram nya blogginlägg genom att gå in på samma bloggar 10 ggr om dagen och hoppfullt tänka "Nu kanske?!". Och den där gången när det verkligen har kommit ett nytt inlägg känns det lite grand som att vinna en lottdragning. Undrar om detta är att betrakta som ett beroende?
I så fall är det skönt att veta att jag inte är ensam. D har tom tillägnat ämnet, och mig, en vers!! Och vet ni vad, jag känner på mig att hon tyckte det var JÄTTEENKELT att skriva den.
3 kommentarer:
Ja, det var JÄTTE JÄTTEENKELT!
Känner så väl igen mig! Nog gnager det på samvetet att jag inte uppdaterar min egen blogg lika ofta som jag kollar andras. Men det är ju mycket roligare att läsa om vad andra gör! Ja, just det, det argumentet kan man ju få vänt mot sig också... hm... ska kanske försöka skärpa min uppdateringsfrekvens en aning..?
;-)))
JAg missade en intressant diskussion, helt klart.
Skicka en kommentar