Efter en delvis sömnlös natt (Ursäkta att jag säger det, men hur mycket snor ryms i ett huvud egentligen?) begav jag mig ändå till jobbet i morse. Kände mig nämligen bättre än igår, och vi har haft svårt att få tag på vikarier på sistonde. Väl där hälsade jag på den första kollegan jag mötte och fick då en obehaglig överraskning. Det som kom ut ur min mun var inte det glada "Godmorgon!" jag tänkt mig utan snarare ett mörkt, kraxande "OOÖUN"!
Jag är ju ensam hemma och hade inte pratat alls på morgonen. Inte visste jag att jag knappt hade någon röst kvar. Barnen har hanterat detta på olika vis. En del har stirrat misstänksamt på mig, en del har inte reagerat alls, en del tyckte att "du låter lite hes", en såg arg ut och sa "Du har ju nästan ingen röst!" och ytterligare någon talade hjälpsamt om att "Man måste hosta så man låter som vanligt sedan."
En liten pojke som hört oss vuxna prata (respektive kraxa) kom sedan fram till mig och frågade bekymrat: "Fröken, vad är det du har tappat, sa du?" Jag bräkte fram något som skulle föreställa "Jag har nästan tappat rösten." och pekade på halsen. Gossen såg genast lättad ut. Jag undrar just om det var några kvinnliga kroppsdelar han var orolig att jag hade förlorat...
Efter en konstig, och ganska jobbig, dag är jag nu hemma och ska vila både stämband och resten av kroppen. Hoppas att det hjälper!